Buckfastföreningens avelskurs 10-11 april 2010
Ur Gadden 2010
nr 3
Thomas
Rafstedt
Årets Buckfastsymposium gick av stapeln i Isaberg i Småland
och samlade ett 20 tal deltagare. Symposiet, eller snarare kursen, var tänkt
att ge information om praktiska moment inom aveln. För detta ändamål medverkade
en rad ”veteraner” inom Buckfastaveln för att kunna ge oss svar på alla möjliga
och omöjliga frågor. I denna skara, som också tjänstgjorde som kursledare vid
grupparbetena, fanns Kjell-Erik Olsson, Kjell Hallberg, Tore Forsman och Egon
Andersson.
Målet med kursen var också att ta fram en manual för
avelsarbetet och det är den ni nu läser. Det mesta går att hitta i Ulf Gröhns
eminenta skrifter men här ges en mer praktiskt inriktad vägledning och
sammanfattning. För mer information bör ni dock ta del av Ulf Gröhns skrifter
som går att beställa genom Buckfastföreningens hemsida, www.buckfast.se.
Kursdeltagarna utgjorde en blandning av
drottningodlare/avlare, dels de som hållit på i många år men också vetgiriga
nybörjare med ambition att lära sig mer om praktiska avelsmoment.
Eftersom misstag i drottningodling och avel under vår korta
säsong kan spoliera mycket arbete måste dessa undvikas i så stor utsträckning
som möjligt. Det tar ett år innan nästa försök kan göras! Att då på detta sätt
få möjlighet att diskutera olika frågeställningar med våra ”veteraner”, som
själva har gjort alla upptänkliga misstag, leder oss snabbt framåt i vår egen
avelsverksamhet och den kommande sommarens avelsarbete kan bli säkrare.
Kursens upplägg byggde på gruppdiskussioner under en
halvtimme i små grupper ledda av en kursledare. Härefter gjorde vi en samlad
diskussion om ämnet i fråga. Dagarna var indelade i fyra sådana
gruppdiskussioner med återsamling.
Hur får jag tag på
avelsmaterial?
Att komma över en testad
avelsdrottning (en stamdrottning) är egentligen omöjligt till en rimlig
kostnad. I regel säljs inte sådana avelsdjur och skulle de göra det betingar de
stora summor, förmodligen 10.000 kr och däröver. En avelsdrottning ingår i
Buckfastföreningens avelsregister och är godkänd av avelskommittén och
redovisas i stamtavlehäftet.
Att köpa en stationsparad
drottning (linjeparad) med stamtavla kan vara en möjlighet att komma över bra
material men köparen måste vara medveten om att drottningen inte är testad utan
måste genomföra detta arbete själv. Modern är dock testad. Riktpriset på en
sådan drottning ligger på ca 1.200 kronor. En ettårstestad
stationsparad drottning är betydligt dyrare, om det
går att få tag på en sådan.
Det finns också möjlighet att
köpa oparade drottningar efter testat avelsmaterial men då får man lägga ner
arbete på parning och testning. Dessa drottningar ger dock ett bra
drönarmaterial som kan förnya ens egen biodling. Riktpris för en oparad drottning
ligger på ca 150 kronor.
Larver efter avelsdrottningar är
ett sätt att komma igång på ett billigare sätt. Priset på larver ligger på 40 kronor.
Ännu billigare kommer man undan
genom att köpa en kakbit på 5x5 cm med larver från en avelsdrottning. Då har
man möjlighet att dra fram många drottningar att arbeta vidare med med tester etc.
Riktpriset för en kakbit ligger på 1500 kronor.
Genom att para på parningsstation
och sätta upp en testserie efter dessa drottningar finns möjlighet att de kan
ha sådan kvalité att de kan hamna som drönargivare på parningsstation.
Vid valet av drönarmödrar på
station är det viktigt att de ska passa in så att inte likartat avelsmaterial
har funnits där tidigare.
(alla riktpriser exkl. moms)
Depåbigård – avelsbigård
På en depåbigård av typ Skärva
finns reserver till parningsstationerna. Den ansvarige för drönarmaterialet på
stationen måste ha reserver till drönargivarna. Dessa förvaras antingen hemma
hos avlaren, stationsföreståndaren eller i depåbigården.
Materialet på en depåbigård, typ
Skärva, består av döttrar efter avelsdrottningar för att de ska ge rätt
drönararv på stationerna. Drottningarna är därför ej heller utselekterade .
På detta sätt gav denna genomgång
oss en information som många av oss nog inte var medvetna om, nämligen att det
inte är arvet efter avelsdrottningen man hämtar på Skärva utan efter en dotter.
En livlig diskussion utbröt om
hur vi då ska benämna de bigårdar där man kan hämta avelsmaterial direkt från
avelsdrottningar. Detta slutade med att vi skapade en ny term – avelsbigårdar,
vilket vi i framtiden ska kalla de bigårdar där vi kan hämta larver. I år ex. Tomelilla,
Mölnlycke och Nynäs. Avelsbigårdar finns hos alla avlare som sätter upp
testserier. Priset på dessa larver bör vara högre än de från depåbigårdar.
Produktion av larver från avelsmaterial.
För att få ett jämnt, enhetligt
och optimalt material med larver krävs en del specialarbete oavsett om larverna
hämtas på plats eller ska skickas med posten.
För att undvika folk i
avelsbigårdarna och speciellt i avelssamhällena, med tanke på bl.a. stöldrisk,
bör materialet tas hem för vidare hantering. Om man sätter ner en utbyggd
jungfruram i avelssamhället på lördagen och en på söndagen då har drottningen i
regel snabbt bestiftat dessa och lämpligt larvmaterial kan plockas på torsdag
och fredag veckan därpå. Dessa två yngelramar markeras från vilket avelsdjur de
kommer och placeras i en 6-ramarslåda (HLS, Kjell-Erik) tillsammans med honungs-
och pollenramar. I denna låda kan material från ytterligare en avelsdrottning
placeras.
Vid larvhämtning kan köpare då
larva om i hembigården och material till kakbitar skäras ut.
Lådan med yngelramar blir sedan
en ny avläggare.
Kakbiten anländer till köparen
Om kakbiten ska skickas med
posten så är det lämpligt att den har spätt yngel i mitten och ägg vid sidorna.
Det är inga problem med att skicka kakbitar. En låg temperatur gör att utvecklingen
av larverna eventuellt fördröjs något.
Kakbiten måste hållas fuktig med
ex. en fuktad linnelapp, inte papper som kan torka ut. Den placeras helst i en
ram av trä vilken i sin tur placeras i en kartong. Då är klämningsrisken låg.
När kakbiten kommer fram till
köparen måste larverna först
matas upp innan de omlarvas. De ska placeras i ett drottninglöst samhälle utan
yngel. Uppmatningen tar bara någon dag och görs helst så att kakbiten skärs in
i en ram i en honungslåda med mycket bin, men inga larver. Det är inte nödvändigt att skaka ner mer bin än de som
redan finns där. Den här skattlådan placeras på en ny botten och flyttas till
annat ställe för att inte bina ska flyga hem igen. Från denna kakbit går det
sedan att plocka larver i 2-3 dagar.
Apidea med ungbin eller andra
typer av kassetter är inte lämpligt för detta ändamål eftersom bimassan är för
liten för att värma och mata upp larverna. Om det finns en oparad drottning i
Apidean blir resultatet bara några få antagna celler.
Därmed var det slut på det första
arbetspasset och grupparbetet och nästa tog vid efter lunch.
Testserier
När vi nu på något av de
beskrivna sätten fått hem material som kan utgöra grunden till en testserie är
frågan hur den på bästa sätt sätts upp.
Vi ska helst ha 30 parade
drottningar i testserien vilket gör att vi måste starta med att omlarva 70
eftersom svinnet i varje led fram till parad drottning kan vara 20%. Man kan
räkna med att totala svinnet ligger på 50%. (70 omlarvade -20% = 56 antagna,
täckta av 56 -20% = 45, kläckta av 45 -20% = 36, parade av 36 -20% = 29!). Även
vid tillsättningen av drottningarna kan några försvinna. Att ha en testserie på
30 drottningar är viktigt då kanske bara någon enstaka blir en plusvariant och
kanske inte ens det. Det är också viktigt att parningsstationen har väl
fungerande drönargivare så att parningsprocenten blir hög.
Bäst är att sätta till de parade
drottningarna tidigt på säsongen till avläggare så att de invintras på sina
egna bin. Gör man dem senare, vid invintringen eller vid ljungdrag, går de ej
att testa fullt ut första året.
Finns det gott om bin behövs inte
yngelkakor. Kjell-Erik gör avläggare tidigt på en halvlåda (HLS) med honung och
sätter till parad drottning i en bur med ganska lite foderdeg. Använd helst
speciell drottningfoderdeg som ej blir lös och kladdig som apifonda. Tips från
Kjell-Erik – stick ett hål med en tändsticka i foderdegen så äter bina fortare
äter upp den och drottningen snabbare kommer ut. I och med att de påbörjas med
en honungslåda behöver de ej drivfodras. Att starta på detta sätt minimerar
också kvalstermängden. Drottningarna visar redan första året vad de går för och
de som inte fyller 20 HLS-ramar under säsongen duger inte och plockas bort
redan nu på hösten. När drottningen fyllt 3 ramar med yngel kan man ersätta
några honungsramar med yngelramar för att förstärka.
Det går naturligtvis att
tillsätta drottningarna i etablerade samhällen på sensommaren men testerna kan
då inte påbörjas lika tidigt nästa år och utgångsläget blir ojämnt mellan
testdrottningarna.
Egenskaper som testas
Då vi nu har fått fram 30 parade
drottningar i en testserie är det dags att påbörja testningen som ska pågå
under två säsonger. Om serien påbörjas tidigt på säsongen har samhällena sina
egna bin redan våren därpå och testen kan starta. Noggranna anteckningar är
viktiga att föra på Buckfastföreningens bedömningsformulär.
Vårens första provtagning gäller nosematest. Redan i april, innan årets
bin har börjat kläckas, samlas 60 fjolårsbin in från samhället. Oftast bäst att
ta dem från ramarna på sidorna så är man säker på att undvika årets bin. De
fryses ned och analyseras på nosema. Reglerna för fortsatt avelsarbete säger
att samhället inte ska ha någon nosema.
Nästa test som lämpligen påbörjas
i maj är utrensningstest som
genomförs vid två tillfällen med 14 dagars mellanrum. Samtliga testdrottningar
ska testas. Testet ska göras när det är bra dragförhållanden och kan genomföras
antingen med frys- eller nålsticksmetod. Inom Buckfastföreningen har vi
rekommenderat frysmetoden för att få så jämförbara värden som möjligt. Vid
nålsticksmetoden rensar de dubbelt så fort. På 48 timmar ska utrensningen vara
80% för att drottningen ska få godkänt. Diskussion pågår idag om att sänka
tiden till 24 timmar. Om samhället har full utrensning på 24 timmar borde det
räcka med en test. Det är de nya, unga bina som rensar. Resultatet blir bättre
tidigt på säsongen men kan skifta beroende på väder och dragförhållanden.
Kjell Erik sätter in en
jungfruram 12 dagar innan han ska göra provet vilket ger rätt ålder på
larverna. Det är viktigt att åldern på larverna är rätt.
Idag pågår arbeten hur man kan
rationalisera utrensningstestet till bara två besök. Att använda flytande kväve
direkt i bigården är en möjlig väg som håller på att arbetas fram som effektiv
metod. Danskarna använder frysta bitar från andra samhällen, liksom även Kefuss
(se Gadden 2010-3), vilket också reducerar antalet besök.
Diskussion fördes om drottningen
kan användas om hon inte uppnår de högt ställda kraven här men har höga värden
på alla andra tester. Detta är upp till avelskommittén att avgöra.
Kalkyngel går att få en första uppfattning om redan i
vinternedfallet men kontrolleras under säsongen. Om bina har bra utrensning ser
man inte kalkyngel i samhället eller på bottnen utan man måste också titta
framför flustret. Samhällen med kalkyngel utgår ur testen. Här behövs ingen
skala – ja eller nej räcker.
Under löpande arbete kontrolleras
temperament, kakfasthet, fruktbarhet och svärmtröghet. Kakfasta bin sitter stilla på ramarna och, kanske det viktigaste,
de kokar inte över.
Fruktbarhet – samhället bör ha yngel från kant till kant i fyllda
kakor.
Svärmtröghet bedöms andra året. Stilla byte är något positivt. Bina
matar då bara upp 3-4 cellkoppar. Utan erfarenhet kan det vara svårt att bedöma
om samhället är på gång att svärma eller byta stilla.
Varroatoleranta bin finns på bedömningsformuläret. Den dag apistan
och andra kemiska bekämpningsmedel inte fungerar kommer det att bli problem.
Till parningsstationen
Kassetter laddas med byggbin från
skattlådor. Lagom mycket bin, dvs. inte för mycket och inte för lite. För en
apidea ska det vara 2,5 dl
och till en enramskassett 2 dl. Parningsstationerna
kräver drönarfria kassetter.
Hur kassetten hanteras är lite
olika men generellt ska de stå mörkt och svalt i 3 dagar så att bina etablerar
sig och bildar ett litet samhälle. Drottningen bör vara kläckt när hon
tillsätts, alltså ej puppa, eftersom hon måste märkas och kontrolleras innan
hon ska till öparningsstation. En testseriedrottning bör märkas med nummer
eller med dubbla färger eftersom det finns en risk med felflygningar och man
måste vara absolut säker på hennes identitet. Efter 3 dagar kan bina placeras
ut och de kan få flyga hemma innan de transporteras till parningsstation. Risk
finns att drottningen fastnar i spärren om kassetten får stå mer 7 dagar i
hembigården. Efter de första tre dagarna kan kassetterna transporteras till
parningsstationen. Bäst är att göra detta tidig morgon el. kväll så att
rymningsrisken minimeras.
Om den nya kassetten placeras ut
på samma plats som en annan kassett stod på finns ofta en mindre mängd bin från
den gamla, borttagna kassetten vilka tränger sig in med risk för bollning eller
att det blir för mycket bin och därmed för varmt. Detta är ett skäl till att
försöka stänga kassetterna tidigt på morgonen om det är möjligt eller
hämta/lämna på kvällen.
Att placera kassetter på stolpar
kan vara ett problem genom att bina inte har höjdkänsla utan bara orienterar på
avstånd och riktning. Att placera dem direkt på marken fungerar bra om risken
för myror är liten..
Alldeles efter att drottningen är
parad och innan hon börjar lägga ägg finns en risk att hon kan fly kassetten om
den står för varmt eller det är för mycket bin och också därmed för varmt.
Ibland kan vi behöva para
drottningar med drönarmaterial som inte finns i närheten. Detta gäller
speciellt med arbeten med testserier och då är det viktigt att kunna skicka
oparade drottningar till en annan avlare som ombesörjer skapandet av kassetter
och parning. Vid försändelser av burar med drottningar, speciellt då det gäller
oparade drottningar, bör speciellt drottningfoder användas. Oparade drottningar
vill ju in i foderdegen och äta och fastnar då lätt och omkommer.
Parningsstationer och drönarsamhällen
Buckfastföreningen har ett antal
stationer som är öppna för alla drottningodlare. Se hemsidan vilka som är öppna
i år och vilka arv drönargivarna har.
På stationen bör det finnas minst
6 drönarsamhällen men de kan också byggas upp med drönare från flera systrar
och reducerar då antalet samhällen. Det är dock viktigt att antalet drönare i
samhällena inte är för stort för de måste vara väl uppmatade för att fungera.
Drönarsamhällena bör vara mycket starka och birika och de måste drivfodras vid
dragpauser.
Drönarna på stationen kan
kompletteras med drönare från reserverna på fastlandet. Ofta måste de även
kompletteras med yngelkakor och bin. Reservsamhällena ska ha spärrgaller under
redan tidigt på säsongen. Om drönarsamhällena skapas på fastlandet för att
senare fraktas ut till öparningsstationen måste spärrgaller placeras under
samhället så att inga främmande drönare kommer in. Detta bör ske redan tidigt
under säsongen när drönarna börjar kläckas. Kjell Erik spärrar alla samhällen i
april/maj och öppnar dom han vill ha som drönargivare. På detta sätt kan han
byta dominans av drönare som han vill ha vid olika tidpunkter och det hela
fungerar som en kontrollerad rasparningsstation. Luftar drönarna på kvällen.
Drivfodring helst med honung.
Mot slutet av säsongen, i mitten
av juli, finns risk för att bina slänger ut drönarna och då är det lämpligt att
plocka bort drottningen så att drönarna blir kvar. När man tar bort drottningen
samlas gärna stationens alla drönare i detta samhälle och det är då bäst att
plocka bort samtliga drottningar eller åtminstone 2/3 av dem. Drottningarna
sätts lämpligen i små avläggare bakom samhällena och kan sedan sättas tillbaka
varvid den nya tas bort. På detta sätt finns fortfarande rätt drönargivare
kvar. Samhällen som fungerat som drönargivare kan vara svåra att få att
övervintra och det bästa är att de byts ut. Reservsamhällen ska ju finnas att
tillgå.
Varroa är ett problem på
stationerna eftersom vi ju även odlar kvalster när vi odlar drönare.
Buckfastföreningen har därför en regel som säger att alla samhällen på
parningsstationerna ska behandlas med kemiska bekämpningsmedel. De drönarramar
som tas ut till stationen från fastlandet bör helst ha unga drönarlarver för
att på detta sätt minska kvalstermängden eftersom kvalstren går ned i
drönarcellerna alldeles innan de täcks (Preben Kristiansen muntligt).
Stamtavlor
Egon höll i denna del som dels
omfattade en kort föreläsning följd av ett grupparbete där vi fick bygga upp en
stamtavla för en egen drottning parad på station. Detta följdes av en gemensam
genomgång.
Broder Adam hade inte namn på
drottningar utan på de kupor dom satt i plus årtal. Samhället kan liknas vid en
individ och drönaren vid sperma som flyger. Vad är det vi bedömer när vi testar
en drottning, jo det är mormoderns arv. En stamtavla som vi idag upprättar inom
föreningen består av uppfödarens initialer, årtal och ett ”linjenummer”. Ex.
EAN06-303 står för Egons drottning odlad 2006 och med ”linjenumret” 303. Varför ska vi ha dessa komplicerade stamtavlor?
Jo, för att kunna bedöma inavelsgraden och det teoretiska arvet.
Först efter den tredje testade
generationen får drottningen betecknas som en Buckfastdrottning. Det behöver
dock ej vara fullständiga testserier hela vägen men de som ska placeras på parningsstation
måste komma från en testserie. Någon i denna testserie kan bli drönarmor. En
fråga kom upp om alla drönare i 30 samhällen uppdragna efter döttrar till en
drottning har samma värde och svaret är ja, det har dom.
Heterosiseffekten blir bäst om
det inte finns något arv som är samma i 4-5 led bakåt. Detta innebär att vi
idag måste ta hem nytt material och att vi måste ta fram fler testserier, ett
spännande arbete som berikar biodlandet både mentalt och ekonomiskt..
Nytt material och import
Buckfastmaterialet måste hela
tiden förnyas och ett sätt är då att importera material från avlare i Europa. I
regel sker importen från erfarna avlare som testar sina drottningar på liknande
sätt som vi men det importerade materialet måste testas i tre generationer för
att få kallas svensk Buckfast och användas på våra parningsstationer. Det är
avelskommittén som avgör när materialet får sättas ut på stationerna.
Här fördes en diskussion huruvida
importerat material kan föras in tidigare i vårt material om de har liknande
stamtavlor som vi och om det kommer från seriösa odlare. Ett förslag var att
det då skulle räcka med en generations test.
Kursen avslutades med diskussion
om mentorer till nya avlare, ekonomi för att få stationerna att fungera, SBRs
ansvar för stationerna och framtida kursverksamhet. Vad vill deltagarna ha för
ämne nästa år? Mer genetik var ett förslag. Ett annat var att få en genomgång
hur nosematest går till praktiskt och om vi kan göra den själva på ett
godtagbart sätt.
En reflektion så här i efterhand
är vilket stort arbete och kunnande som krävs för att aveln ska fungera så att
vi kan fortsätta att ha bra bin eller få bättre. Under vintern var det en
tidvis het debatt på Biodlingsföretagarnas hemsidesforum om avelns vara eller
inte vara. Snarare var det så att stora yrkesbiodlare hävdade att de aldrig
haft så bra bin som nu utan att göra annat än att ta bort skräpet och odla
efter sina bästa samhällen. På detta sätt arbetar de ju också med avel, om än
på ett mer extensivt sätt. De gör hela tiden en selektion och dominerar
luftrummet med sina drönare, på liknande sätt som vi i Buckfastföreningen, fast
vi klättrar några pinnar till på avelsstegen. Denna extensiva form av avel är
inget att rekommendera om man inte är storbiodlare och dominerar luftrummet men
då kan det naturligtvis vara en tilltalande form med liten arbetsinsats. I
annat fall är risken stor att bina spårar ur, svärmar och blir aggressiva.